Ram Plateau – det blir inte alltid som man tänkt

Den äldre man som körde båten meddelade via sin mobiltelefon: ”Bear in the village”. Han verkade mer orolig när han hörde vad jag hade för planer och jag fick försäkra att jag hade alla tillstånd från Parks Canada, som hade intervjuat mig i Fort Simpson. Båtföraren berättade då om att det fanns en vinterled jag skulle kunna använda på den första biten av min vandring mot Ram Plateau. Han satte av mig på flodbanken där leden mynnade. Bredvid låg en ganska nybyggd stuga och eftersom det var kvällning slog jag mig ned på gårdsplanen.

Jag hade först hört talas om Ram Plateau när jag paddlade packraft längs världsarvet South Nahanni River några år tidigare. Ram Plateau är ett mycket speciellt område som sticker upp ur de omgivande skogarna. En platå med djupa raviner som jämförts med Grand Canyon, många mil från vägar och bosättningar. De få besökarna flyger dit och landar på något av platåbergen. Detta gäller även för de som paddlar Nahanni River, de flyger in till källflödet Moose Ponds med sina kanoter. Själv hade jag stretat genom skogen i 5 mil från närmaste ”väg” inför min egen paddling. Så när jag fick höra om ett nytt ödemarksområde dit alla flyger så är det klart att jag blev sugen på att i stället gå dit.

Planen var att starta från Nahanni Butte, där floden med samma namn slukas av Liard River, vilken i sin tur snart slukas av Mackenzie River. Efter att ha fått skjuts över floden skulle jag sedan ta mig genom stiglöst land till Grainger Pass och där passera Nahanni Range. Nästa passage var Franklin Mountains till Fishtrap Creek, vilken jag tänkte följa norrut till Ram Plateau. Returen skulle gå via Cli Lake, ett av få hål i murliknande Nahanni Range, för att sedan fortsätta genom låglandsskogarna till vägen längs Mackenzie River.

Från erfarenheterna av den snåriga och knöliga terräng jag stretat mig igenom vid inmarschen till min paddling längs Nahanni River visste jag att min vanliga grovkalkyl på 25 kilometer per vandringsdag kunde jag glömma. 15 kilometer var mer realistiskt och jag kände mig trygg i förvissningen att jag visste vad som väntade mig.

Det började inte bra. Det fanns inte en enda gasbehållare till mitt kök att finna någonstans i Fort Simpson. Ram Plateau är nationalpark och öppen eld måste vara ”innesluten”. Tvärtemot vad många kanske tror är de delar av Nordvästterritorierna som jag besökt mycket torra och risken för bränder stor.

Jag hade till fått tag på några mystiska plåtburkar med skruvlock och etiketten ”magic heat”. Eftersom större delen av vandringen var utanför nationalparken räknade jag med att först elda och sedan använda burkarna när jag passerat gränsen. På så sätt skulle jag få varm mat och kaffe de 15–16 dagar jag släpade mat för.

Ryggsäckens basvikt, mat och bränsle borträknat, för turer av detta slag ligger för mig på 8-9 kilo. Det är några kilo mer än jag normalt har i svenska fjällen, men i stora nordamerikanska ödemarker packar jag en satellittelefon för två-vägskommunikation, björnspray och en del extra medikamenter.

När båten lämnat av mig slog jag upp tarpen framför den låsta stugan och ägnade kvällen åt lite hemslöjd. Jag hittade en spik på marken och knackade tre hål runt överkanten på mitt kokkärl. Sedan krokade jag några bitar ståltråd från min reparationsutrustning genom hålen. Nu kunde jag hänga kastrullen över en eld. Medan jag höll på med detta prasslade det ganska rejält i buskarna. Något som alltid ger lite adrenalin i björnland. Det var ett piggsvin, det första och hittills enda jag sett. Det gav en påminnelse om de känslor jag fått från böcker om pälsjägare i Kanada och Alaska, som jag förläst mig på i ungdomen.

Morgonen grydde med en märklig, citronfärgad himmel. Förmodligen var det partiklar i luften från en skogsbrand någonstans som orsakade detta. Den vinterled jag blivit tipsad om var huggen i rak linje genom skogen och lätt att vandra. Ett inledande duggregn gav upp framåt förmiddagen. Det hade varit värmebölja med 34 grader i Fort Simpson några dagar tidigare. Det var inte riktigt lika varmt här och nu, men det räckte mer än väl.

Av lättbegripliga skäl nyttjar vinterleder för hundspann och skoter frysta, redan öppna ytor som myrar och sjöar. För en vandrare under barmark är detta ingen höjdare. De öppna ytorna blev så småningom lite väl blöta även för mig, som är van att vandra med vatten till knäna i lätta mesh-skor. Jag drar gränsen vid vattenspeglar.

Vid en sjö med en bäverhydda tog jag ut en grov kompasskurs mot Blue Fish Lake med sikte på Grainger Pass och började böka mig fram genom snårskogen. Eftersom jag hade kämpat mig genom stiglöst land 50 mil västerut, till Nahanni-flodens källflöden några år tidigare, hade jag varit trygg med att det inte kunde bli värre på vägen till Ram Plateau. Det tog mindre än en timma att inse hur fel jag hade.

Detta var urskog, det fanns inga tecken på någon mänsklig aktivitet. Döda träd i olika grader av nedbrytning låg lite överallt. Där det var granskog stod träden så tätt att det ibland krävdes en stunds letande för att hitta en passage mellan stammarna som var bred nog för mig och ryggsäcken.

Värst var dock den blandade lövskogen. Snår av varierande stamtavlor uppblandat med ”wild rose” gav en aning om infanteriets problem med första världskrigets taggtrådshinder. Som tur var sköt ingen på mig här, men fort gick det inte och vildrosornas taggar, tack ock lov inte av björnbärsklass, gjorde också det hela smärtsamt.

Vid vandring bär jag tunna löparbyxor av nylon, eftersom de torkar snabbare, är myggtäta och jag tillbringar mesta tiden på fötterna. Nu kunde jag känna att ett par byxor av sorten som mest liknar robusta snickarbyxor, antagligen anpassade för vandrare som mest sitter och kryper, kunde ha sina fördelar.

Intressant nog slets inte mina tunna byxor till slamsor av vildrosorna, faktum är att inga skador syntes på dem. Men taggarna gick genom tyget och framsidan av mina ben var snart rödprickiga av tusen små nålstick. Jag lyckades skydda smalbenen något genom att täcka framsidan av mina tunna knästrumpor med tejp från sjukvårdspåsen.

Till detta kom att det nästan inte fanns något vatten. Många små fåror var uttorkade och jag insåg att de bäckar som var markerade på kartan också var de som troligast hade vatten året runt. Så min målsättning i snårskogen hade snabbt reducerats till att nå ”nästa bäck”. Detta tog resten av dagen.

Väl i läger och med mat i magen bedömde GPS-en dagens sträcka till tio kilometer. Som överenskommet ringde jag polaren Per i Calgary och gav en lägesrapport. Med tio kilometer per dag skulle min tidsplan till Ram Plateau inte hålla. Jag hoppades att framkomligheten nästa dag skulle bli bättre.

Nästa dag blev framkomligheten sämre.

Eftersom jag redan beskrivit snårskogen och vildrosorna så låt mig bara meddela att nu var det ”extra allt”. Mitt tempo blev i genomsnitt 400-500 meter per timme, men vid ett tillfälle kunde GPS-en deprimerande förkunna att jag bara var 163 meter från min rastplats en timma tidigare.

Tack vare vandringsstavarna höll jag mig någorlunda på benen, men många hel- och halvfall blev det. Vid ett tillfälle trampade jag på en död trädstam. Den brast med en smäll i flera bitar under min fot. En bit slog upp ett sår på smalbenet, en annan for upp och träffade mig på kinden. Jag är glasögonbärare och det var bokstavligen nära ögat. Även om jag hade reservglasögon med mig skulle ett splittrat glas kunna smulats in i ögat. Inte lätt att hantera för en solovandrare.

Vid det här laget kan vi väl säga att det började bli lite jobbigt. Inte enbart fysiskt, det var även den mentala pressen av en ogenomtränglig snårskog som aldrig tog slut. Till detta kom insikten om att det var farligt. Glas i ögat, en stukad vrist, ett brutet ben skulle ställa till det rejält. Även om jag kunde ringa efter hjälp och ange en exakt GPS-position så skulle en helikopterräddning få problem. Skulle man få hissa ned ett par killar med motorsågar för att frilägga mig först?

På eftermiddagen nådde jag en torr myr, öppen terräng i 200 meter, halleluja. Där låg ”nästa bäck” och jag hade inte hittat den utan GPS. Faktum är att jag hade passerat den utan att märka något. Bara bitvis var den synlig, men vattnet var underbart gott. Jag slog upp min tarp med innertält under, och kröp in i hettan. Där låg jag naken och svettades, tack och lov myggskyddad, mer eller mindre utslagen i någon timma.

När jag hämtat mig lagade jag mat och konstaterade jag hade tillryggalagt tre kilometer den här dagen. Med den gamla boxarmaximen i bakhuvudet (”everybody has a plan until they get punched in the face”), insåg även jag att det nog var dags att ändra planen.

Den följande dagen grydde, varm och solig. Jag använde spritburken för första gången, det var en lång dags färd mot kaffe. 2 deciliter vatten tog 20 minuter att koka upp. Min reviderade plan var att under dagen nå Bluefish Lake, som bara låg några kilometer bort. Med gårdagens tempo kunde det ta åtskilliga timmar att nå dit.

Det gick något snabbare, mitt på dagen tumlade jag ut ur snåren till ett kärr vilket snabbt övergick i en vacker sjö, klämd mellan branta berg. Bland snåren på stranden hittade jag en plätt där det gick att slå läger. Jag satte mig med ryggen mot ett träd och stoppade batteriet i satellittelefonen. Simpson Air skulle kunna hämta mig med ett sjöflygplan följande dag.

Terrängen runt den vackra sjön var precis lika oframkomlig som vägen dit varit och mitt behov av strandpromenader låg på en absolut bottennivå, så jag tillbringade tiden i lägret. Tack och lov hade jag min e-bokläsare med.

Den följande morgonen grydde med dimslöjor över fina Bluefish Lake. In från höger kom en imponerande älgko som på beställning. Allt en naturromantiker som jag kunde begära.

På eftermiddagen plockade Ted Grant upp mig. Efter att ha hört mitt lidandes historia flög han en extra sväng, milen bort till Ram Plateau.

Wow, vilket ställe!