Gå med gud

Medan de kröp bad de till Nossa Senhora de Fátima om att bli gravida. Lidandet skulle få detta helgon, som på svenska kallas Vår Fru av Fátima, att uträtta det mirakel ett eget barn innebar för dessa barnlösa kvinnor.

Jag minns också de knäskydd kvinnorna bar, vilka de hyrt i en liten kiosk. Det där lidandet som skulle framkalla miraklet fick tydligen mildras en smula.

Kvinnorna var inte de enda som kom till Fátima med hopp om att framkalla underverk. Fram till och runt katedralen stapplade och knogade blinda och döva, hjärtsjuka och cancerdrabbade medan de enbenta knyckte fram på sina kryckor och de lama knuffades i rullstolar. Många av dessa avslutade sin pilgrimsfärd i ett litet kapell där en eld brann. I denna brasa offrade de en vaxkopia av sin sjuka kroppsdel: den döve lade ner ett öra, den blinde ett öga, den lame ett ben och så vidare. Dessa vaxkopior kunde köpas i en kiosk bredvid den som hyrde ut knäskydd.

Jag ska erkänna att mitt besök i Fatima var för ganska många år sedan – jag använde skrivmaskin och fax för att skicka hem artiklar – men jag vill ändå påstå att mycket är sig likt idag. För även om exempelvis många ofrivilligt barnlösa portugisiska kvinnor idag hellre använder sig av konstgjord befruktning än att försöka krypa sig till ett mirakel, så är den katolska gudstron fortfarande stark på sina håll.

En pilgrimsvandring är på allvar. Man vallfärdar för att få bot för en sjukdom eller för att få syndernas förlåtelse. Genom den mödosamma, strapatsrika vandringen är det tänkt att man ska komma närmare Gud.

Med detta sagt vill jag absolut inte kritisera den som går en pilgrimsled under mindre allvar. Den som behöver ladda sina batterier, som söker en naturupplevelse, som vill träffa andra vandrare från jordens alla hör eller bara vill hitta sig själv. Jag vill endast påminna om att en pilgrimsled lite är som en kyrka, för vissa något mycket heligt medan det för andra mest är ett vackert stämningsfullt rum. Vi som inte uppfattar det heliga måste respektera de troende när vi besöker deras värld.

Att Fátima blev en pilgrimsort berodde på att tre herdebarn den 13 maj 1917 uppgav att jungfru Maria uppenbarade sig för dem. Barnen berättade att kvinnan de såg sken starkare än solen och spred ljusstrålar klarare än en kristallbägare fylld med glittrande vatten genomborrad av solens brinnande strålar. Jungfru Maria ska ha burit en vit mantel kantad med guld och ha hållit ett radband i ena handen. Hon hade bett barnen att ägna sig åt den heliga treenigheten och att be roskransen varje dag, för att på så vis skapa fred i världen och få ett slut på kriget.

Jungfrun ska ha återkommit och uppenbarat sig sex månader i följd, alltid den trettonde. Ryktet spreds vida omkring och ledde till att uppemot 100 000 pilgrimer samlades den sista gången i oktober då det även rapporterades att solen betedde sig märkligt och liksom sicksackade över himlen.

Till Fátima vandrar idag människor från alla väderstreck, exempelvis från Lissabon i Söder, Valença i norr och från surfparadiset Nazaré i väster.

Den som har väldigt gott om tid eller fasligt många synder att bearbeta, kan efter Fátima fortsätta till den idag mest populära katolska pilgrimsorten, Santiago de Compostela i nordvästra Spanien.

Man brukar ju säga att alla vägar bär till Rom men detta tycks även gälla samtliga Europeiska pilgrimsorter. Och de är många, från norska Trondheim i norr till Italienska Bari i söder, från ungerska Budapest i öst till irländska Galway i väst.

Pilgrimsleden som slutar i Santiago de Compostela, vanligtvis kallad El Camino eller Jakobsleden, kan du därför nå från såväl Rom som franska Tours, tyska Regensburg eller Nidarosdomen i norska Trondheim.

Att pilgrimsvandra har blivit allt vanligare. Trots, eller kanske på grund av, att vi lever i en alltmer sekulär omvärld ökar intresset för vandringar som skänker såväl en yttre som en inre upplevelse. Många är de som vill gå med Gud, eller som man säger i Spanien: vaya con Dios.

Den som exempelvis letar information om El Camino kan hitta runt etthundra guideböcker varav ett dussintal på svenska. Därtill finns det ett antal, såväl större som mindre, reseföretag med vandringsprofil som säljer paket till den hugade pilgrimen som inte helt litar på att Gud ska visa vägen och fixa tak över huvudet om natten.

Det kan vara bra att veta för den som lite ryggar för El Caminos popularitet och hellre skulle vilja välja någon mindre trafikerad led, att det finns mängder av alternativ att välja mellan. I så gott som varje europeiskt land kan den sökande hitta en passande pilgrimsrutt. Att dessa rent vandringsmässigt skiljer sig åt är förstås en självklarhet men de har likväl förenande likheter: lederna är alla urgamla, hyfsat utmärkta och de har ett system för enklare övernattningar, inte sällan sovsalar.

Som princip kan alltså vilken kyrka som helst duga för en katolsk pilgrim att vandra till. Att vissa katedraler blivit mer populära än andra beror vanligtvis på att de hyser bättre reliker. En relik är som bekant en kvarleva eller ett föremål som kan knytas till ett helgon. Dessa är i sin tur rangordnade i tre klasser.

Första klassens reliker är Kristi pinoredskap, till exempel bitar av det sanna korset, spikarna, törnen från törnekronan m.m. Till första klassen räknas även delar av ett helgons kropp.

Andra klassens reliker är ett helgons klädesplagg och ägodelar samt en martyrs tortyrinstrument.

Tredje klassens reliker är föremål eller tygdelar som har varit ”i kontakt” med första eller andra klassens reliker.

Att El Camino även kallas för Jakobsleden hänger ihop med Jesu apostel Jakob, som på spanska kallas han Santiago. Denne Jakob avrättades av Herodos Agrippa år 44. Hans kropp ska därefter, mirakulöst nog, ha blivit förd till Santiago de Compostela. Katedralen här rymmer alltså en första klassens relik. Något som inte går att jämför med Fátimas claim of fame: tre herdebarn som nog såg Jungfru Maria.

Tyngden i denna relik visar sig också i att Jakob idag är såväl pilgrimernas som hela Spaniens skyddshelgon.

Att det ligger pengar i det här med besökande pilgrimer är inte svårt att förstå. Stora mängder av vallfärdande besökare ger förstås klirr i kollekten. Detta är inte ett nytt fenomen, tvärt om. Det var under medeltiden som det blev stort med pilgrimsresor och, för att ta ett exempel på dessa platsers dragningskraft, såväl den heliga Birgitta som hennes make Ulf Gudmarsson besökte Santiago de Compostella.

För att locka pilgrimer byggdes allt finare katedraler med allt märkvärdigare reliker. Det är lätt att få för sig att alla forna tiders pilgrimer var fattiga där de drog sig fram med sin tiggarstav med ett heligt mål för ögonen. Men lika vanligt var den välbärgade pilgrimen som köpte sig ett slags ett slags all-inclusive-resa till en religiös plats (betalningen skedde hemma eftersom man inte ville resa med för välfylld pengapung). De här rika pilgrimerna räknas idag som världens första turister. Liksom dagens resor var dessa fulla av mat, dryck och spektakel, men alltså lätt förklädda till religiösa expeditioner för att på så vis rättfärdiga slöseriet.

Handeln med reliker blir närmast parodisk när man tittar närmare på den. Bästa exemplen finns i det som kom att bli Italien. För pilgrimernas pilgrimsresa gick förstås till Jerusalem, en stad fylld av första klassens reliker. Men just under medeltiden var det ottomanska riket inget en kristen pilgrim gärna reste igenom, varför de flesta tog båt från Italien. Dessa horder av välbeställda pilgrimer ligger bakom många av de ståtliga religiösa byggnader vi idag besöker i Italien. Byggnader som lockade med den ena reliken mer märkvärdig än den andra.

I Markuskyrkan i Venedig finns evangelisten Markus reliker (stulna från Alexandria år 828). Svepeduken, alltså Jesu liksvepning finns i katedralen Duomo di San Giovanni Battista i Turin. Kniven, som Jesus skar bröd med under den sista måltiden, finns i Kampanilen till Basilica di San Marco, Venedig. Veronikas svetteduk, den duk som hon enligt legenden torkade Jesu ansikte med när han bar korset på Via Dolorosa, finns i Peterskyrkan i Rom. I Kyrkan San Nicolà, i Bari på den italienska klacken, förvaras relikerna efter jultomten, alltså den helige Nikolaus (stulna från nuvarande Turkiet på 1000-talet). Johannes döpares dekapiterade huvud finns i basilikan San Silvestro in Capite i Rom.

För att locka än fler pilgrimer till just ett speciellt helgons kyrka lät man dessa även vara beskyddare för någon särskild grupp eller yrkeskategori. Dessa har  med tiden uppdaterats. Exempelvis är Johannes döpare, han vars huvud finns i Rom och som bevisligen hade viss vattenvana, nu även beskyddare av kurorter och spa-anläggningar – men också av motorvägar. Jungfru Maria, hon som alltså visade sig för herdebarnen i Fátima, får nu även se efter motorcyklister, Madonnan av Ghisalo värnar om cyklister och Sankt Elgius beskyddar anställda på bensinmackar.

Sådär håller det på. Sankt Ulric är de höjdräddas beskyddare, Sankta Bibiana ömkar om de bakfulla, Sankt Vitus ska se till att ingen försover sig, Sankta Anna beskyddar säljare av begagnade kläder, den helige Franciscus, han som gillade djur, tar numera även hand om ekoturismen. Sankt Josef från Cupertino var länge piloters och flygpassagerares eget skyddshelgon. Detta eftersom han flög, utan annan drivkraft än sin egen tro, redan på 1600-talet – sedermera uppgraderades han till att även beskydda astronauter.

Vissa helgon verkar dock ha förlorat något slag himmelskt lotteri, som den helige Drausinus, vilken blivit satt att vaka över osynliga människor eller Guy av Anderlecht, beskyddare av djur med horn, samt den helige Gelasius av Rom, beskyddare av clowner.

Helgon inte bara dubblerar sina uppgifter som beskyddare. Det verkar, när man kollar noga, inte finnas någon hejd. Sankta Barbara har exempelvis hela 74 olika ämnen hålla reda på: skydda mot artillerield, blixt och fyrverkerier, vaka över gruvarbetare, matematiker, hattmakare, bombtekniker och så vidare.

Vi som inte är särskilt religiösa av oss fick vatten på vår kvarn när coronaviruset började spridas. En av de första platserna i Europa där det fick fäste var Codogno i italienska Lombardiet. Codognos skyddshelgon är den helige Blasius, beskyddare av människor med hosta och halsinfektioner. Han avbildas alltid med ett barn med andningsproblem.

Ta tåget till vandringen

Det finns således ett oändligt stort antal pilgrimsställen att vandra till för den som vill. Idag har vi kanske inte tid att börja traska hemifrån varför det kan vara en god idé att börja sin vallfärd med ett miljövänligt tåg.

Det går inga tåg längre.

Jo, det går faktiskt fler. Tar vi Sverige som exempel har tågresandet i princip fördubblats sedan 1970-talet. Men den kraftiga ökningen står regionaltågen för. Tåg är idag mer för pendlare än för semesterresande. Samma trend gäller för de flesta andra europeiska länder.

Det är krångligare idag att boka än vad det var förr.

Nej, med Internets tillgång till alla järnvägslinjer kan vem som helst boka vilken sträcka som helst. Förr var man tvungen att sitta hemma med den enorma Thomas Cook Europeiska tågtidtabell och därefter köa på en tågstation för att köpa den rutt man bestämt sig för.

Det är dyrare att åka tåg idag.

Nej. När jag var ung (på skrivmaskinens tid) var det ännu dyrare. Pristrappan för oss såg då ut såhär: lifta, cykla, moped/mc, fullpackad bil och därefter tåg – flyg var otänkbart. Det som hänt är snarare att flyget idag blivit osannolikt mycket billigare. Undantaget var Interrail – möjligheten att tågluffa infördes 1972 för att fira 50-årsjubileet av Internationella järnvägsunionen.

Ingen tågluffar idag.

Jo, försäljningen av interrailkort har åter ökat även om det inte ligger på samma nivå som på 1980-talet. Två saker som är bättre med tågluffningen idag jämfört med ”förr”: det finns ingen åldersgräns och det erbjuds 10 olika kort, allt från ”4 dagar inom en månad” till ”Tre månader i följd”. Interrail säljs bland annat på sajten Europarunt.se

Det är krångligare att tågluffa idag.

Okej, det stämmer eftersom nästan alla sträckor kräver en platsbiljett. Men att köpa dessa är inte svårare än fixa en vanlig bussbiljett. Antingen gör du det med en app för ett nationellt tågbolag – som tyska DB eller Franska SNCF  – eller med en specialapp som Rail planner eller på hemsidan Trainplanet.com. Det går förstås även att köpa platsbiljetter på de flesta stationer ute i Europa.

SJ bokar inte utlandsresor.

Nej, fast jo, tillsammans med sin onlinepartner Omnio gör de faktiskt det. Väldigt smidigt men inte alltid så bra biljetter. Söker jag Stockholm – Malaga, till exempel, får jag drygt nio timmars väntan i Hamburg (20:02–05:54) och ett knappt dygn i Barcelona.

Det är för svårt att fixa sin tågresa själv

Nej, det går utmärkt. En bra hjälp vid din planering är den tyska sajten Bahn.de. Där kan du i princip knappa in vilken sträcka som helst för att få fram en tidsplan. Däremot, om resan spänner över flera länder, kan du vanligtvis inte köpa biljetten här utan får gå till de nationella tågbolagens hemsidor.

På de allra flesta nationella tågbolags hemsidor kan du köpa en biljett som sträcker sig in i grannlandet. Om vi fortsätter med Malaga som exempel kan ditt biljettknippe då se ut såhär: Stockholm – Köpenhamn, Köpenhamn – Hamburg, Hamburg – Geneve, Geneve – Valence, Valence – Barcelona, Barcelona – Malaga. Krångligt, ja, men inte dyrare än varianten med SJ/Omnio och cirka 20 timmar kortare restid.

Det går inte längre några nattåg.

Jo, fast linjerna är få, inte sällan privata och dyker inte alltid upp i de vanligaste söksystemen.

Ut från Sverige finns Snälltåget (inte vintertid) som lämnar Stockholm på eftermiddagen och anländer Hamburg halv sex och Berlin ett par timmar senare.

Från Hamburg finns det nattåg till Zürich och Wien.

Andra bra nattsträckor är München – Rom, Irun – Lissabon, Paris – Venedig, Paris – Tolouse.

Några pilgrimsleder som startar vid en tågstation

Caminho Português, 6 dagar från (trots namnet) spanska Tui – till Santiago de Compostela.

Tågstation: Tui.

Camino del Norte, 17 dagar från Valença till Fátima, Portugal

Tågstation, Valença (på andra stranden av Rio Minho från Tui).

Pilgrims’ Way, 10 dagar från Winchester till Canterbury i England,

Tågstation: Winchester.

St Conan’s Way, 6 dagar från Dalmally till Iona i Skottland.

Tågstation: Dalmally.

Via Podiensis, en månad från Le Puy till Saint-Jean-Pied-de-Port i Frankrike.

Tågstation: Le Puy-en-Velay.

Via Francigena, 6 dagar från Besançon i Frankrike till Montreux i Schweiz.

Tågstation: Besançon.

Via Francigena del sud, 20 dagar från Rom till Bari i Italien.

Tågstation: Rom.

Birgittavägen, 7 dagar från Jönköping till Vadstena.

Tågstation: Jönköping.

S:t Olavsleden, 30 dagar från Selånger och norska Trondheim

Tågstation: Sundsvall.

Pilgrimsleden, 5 300 kilometer genom sju länder från Trondheim till Santiago de Compostela. De som tar sig an denna mastodont gör det oftast på cykel. Kallas också EuroVelo3.

Tågstation: Trondheim.

Johan Tell

Författare, föreläsare och vagabond