Fatta eld

När far dog hittade vi en karta i hans vita arkiv. Bara det, en Lantmäterikarta med ett kryss på. Inget annat. Vid krysset ville han få sin aska strödd. Det var hans enda önskan.

Vi efterlevande kände till trakterna kring krysset. Det var där vi hade vandrat med far, skådat fågel med far, eldat.

Det var ofta det vi gjorde om söndagarna. Tog bilen till Söderåsen. Vandrade, gjorde upp eld, grillade korv.

Det är något särskilt med dessa små eldar i skogen. Visst, de värmer en smula. Visst, det går att laga något slags måltid över dem. Men det är något annat som är det viktiga, något som är lite svårt att sätta fingret på. Pauserna är ofta inte särskilt långa, det handlar sällan om några expeditioner, varför några medhavda mackor och lite varm choklad i en termos hade räckt. Ändå är vi många som gör upp våra eldar i det fria med allt vad det innebär. Ändå grillar vi våra korvar, kokar vårt kaffe och bränner vid våra marshmallows.

För det är något med själva elden. Med brasan. Den gör något med platsen. Med oss. Det är som om vi mutar in ett område, gör den till vår. Skapar ett tillfälligt hem i skogen. Hur stor än skogen är runt om oss, och för ett barn var den ibland såväl främmande som skrämmande, blir elden ett slags fladdrande trygghet. En lägereld att samlas kring.

Det känns som om vi människor är präglade av den öppna elden. Sedan tusentals år tillbaka har en öppen eld stått för värme, lagad mat och skydd mot vilda djur. 

Kanske är det därför vi fortfarande myser framför en braskamin trots att just den inte är särskilt viktig för uppvärmningen och inte alls används till matlagning eller för att mota bort rovdjur.

Kanske är det också detta tusenåriga eldande som präglat våra nordiska smaksinnen till att uppskatta rök: rökt abborre, rökt skinka, rökta räkor och rökig whiskey.

Kanske är det därför våra endorfiner gör tummen upp när vårt luktsinne uppfattar rök.

Eldar får de flesta av oss på gott humör.

Eldar får sällan oss att tänka: testikelcancer.

Med det tänkte Percival Pott.

Pott var brittisk kirurg som redan 1775 påvisade att cancer kunde orsakas av yttre, miljömässiga, betingelser. Pott hade undersökt Londons sotarpojkar, de flesta i åldrarna 5-6 år, och funnit ett högt antal barn med testikelcancer vilken han kopplade till att de exponerats för stora mängder sot.

När vi eldade med far tänkte vi möjligtvis på faran med skogsbrand men aldrig på att röken från brasan skulle vara hälsovådlig. Idag vet vi bättre. Men en lägereld är ändå den minst skadliga av alla brasor då dess spridning av sot når mycket få, om ens några, andra människor. Långt värre är det med den där grannen som alltid tycks elda skräp i sin kamin och vars skorstensrök alltid tycks blåsa mot just dig.

Sätten att göra upp eld i skogen på är förmodligen lika många som det finns preppers på det här klotet. Men gemensamt för alla är att komma fram till den tilltänkta eldplatsen förberedd – att ”prepper” kommer från det engelska verbet för att förbereda, ”prepare”, har sin förklaring.

Tändmedel att starta elden med har du burit med dig hemifrån, förslagsvis väl inpackade i en vattentät påse. Det enklaste och oftast det bästa tändmedlet, alltså det med vars hjälp eld eller gnista kan skapas, är vanliga tändstickor. Men då tändstickor kan bli fuktiga eller ta slut, är det bra att även ha med sig en tändare. Fast även en tändare kan drabbas av mekaniska problem och få för sig att strejka varför även ett eldstål är bra att ha med i packningen. Det fina med eldstål är att de kan torkas av om de blivit fuktiga, aldrig strejkar, men de är å andra sidan betydligt svårare att hantera.

I din påse hemifrån har du även packat ner lite torrt tändmaterial, detta helt enkelt eftersom skogen runt omkring dig när du väl hittat din plats att elda på i de allra flesta fall är fuktigare än du kanske trott.

Exempel på tändmaterial kan göras väldigt lång Här kommer några förslag.

Ljusstumpar. Även mycket korta ändar av stearinljus brinner långt mycket längre än tändstickor.

Näver. Björkens ytterbark består av flera tätt sittande luftfyllda skikt. Näver är lite som kork, du kan ”skörda” den utan att trädet tar skada – men vet du inte säkert hur du ska bära dig åt så låt bli. Samla då hellre näver från fallna, döda träd när du är på väg hem från en utflykt och spara till nästa gång.

Kåda från gran eller tall består, lite förenklat, av hartser lösta i terpener vilka är flyktiga och därför brinner bra. Samla på väg hem. Förvara, på grund av dess klibbighet, för sig. Tänk dock på att kådan är trädens sätt att läka sina sår på och deras försvar mot bland andra granbarkborrar – så samla kåda med måtta. Tänk också på att Allemansrätten egentligen inte tillåter dig att plocka kåda från träden.

Tjärved, kallas även töre, tjärgadd, kådved och en massa annat, hittar du på en tall. Tjärved kan uppkomma naturligt eller bildas efter ett svampangrepp. Ved impregnerat med kåda är kanske den enklaste beskrivningen. Tjärved hittar du vanligtvis i mycket gamla tallstubbar. Även i stubbar som ser genommurkna ut kan du hitta tjärved – du får pilla dig fram med din kniv. Tjärveden har fått en annan färg, vanligtvis gulare, brunare eller rödare än den vanliga veden. Men förmodligen upptäcker du den först på lukten, den doftar mycket starkt av kåda.. Inget du hittar i skogen brinner så bra som tjärved, det räcker med några spån för att få fart på brasan.

Tidningspapper går förstå också att använda som tändmaterial. För att tidningspappret ska brinna längre kan du tillsätta stearin: rulla ihop en tidning och knyt ett snöre om den, doppa i smält stearin, när stearinet torkat rullar du ut tidningen och klipper tjocka remsor av den.

Fjäderstickor – den som överraskar med att plocka upp fyra, fem egentäljda sådan ur ryggan blir garanterat dagens hjälte. En fjädersticka ser lite ut som den där pinnen som vissa dekorerar julskinkan med, fast naturfärgad, och den brinner väldigt bra. 

När du väl valt rastplats är det dags att leta efter lite grövre material att elda med. Nu kan du förstås inte vara särskilt kräsen utan får ta vad skogen erbjuder.

Granris är det som ofta står till buds. Det är bara att krypa in under granens nedersta grenar och leta.

Björkris, liksom vilket annat ris som helst, fungerar nästan lika bra som det från granen.

Vasspipor, ormbunksblad, kaveldun – vad som helst som är torrt och finns i tillräcklig mängd är värt att samla ihop till brasan.

Fas tre, efter tändmaterial och ris, är mindre pinnar vilka följs av grövre pinnar och grova grenar. Sista steget är stockar, men tänker du inte övernatta är detta överkurs.

Vanligaste eldstaden är en ring med stenar där vedträden ställs i en pyramidliknande form. Stensätt gärna även innanför ringen för att du då lämnar mindre spår efter dig och för att risken för jordbrand minimeras. Stenarna under elden är faktiskt viktigare än själva ringen – du måste ju ändå ha koll på att den inte sprider sig.

Om du hittar två stockar kan du istället göra en så kallad jägareld. Lägg stockarna ganska nära varandra, i vindriktningen, och täta gärna längs dem så att inte tjuvdrag uppstår. Mellan stockarna stenlägger du och gör upp en eld i form av en pyramid eller en pagod där veden staplas i en fyrkant. Fördelen med en jägareld är att du kan sätta stekpannor och kokkärl mellan stockarna över värmen.

När det är dags att tända din brasa ska du se över allt brännbart du har tillgång till. Det ska räcka, minst, till att hålla liv i elden i en halvtimme. Annars är risken att elden slocknar medan du yrar runt efter mer brännbart material.

Lägg tändmaterial och ris i en luftig liten hög. Ha nära till en hög med mer material för att kunna fylla på.

Tänd, med vinden i ryggen, dels för att du ska slippa få rök i ögonen, dels för att elden ska sprida sig i rätt riktning. Använd en bit näver att tända med eller kanske en fjädersticka.

Mata på med mer ris och stickor.

När lågan blivit kraftig kan du börja lägga på pinnar. En eller två i taget, kors och tvärs så att elden fortfarande får sitt syre.

När pinnarna väl brinner ordentligt är det dags för den lite kraftigare veden. 

Njut nu av elden och värmen – korvgrillningen bör vänta en stund till.

Även om vi har vår omhuldade Allemansrätt finns det en hel del att tänka på innan du startar din brasa:

• Befinner du dig i ett friluftsområde eller på en vandringsled finns ofta iordningsställda eldstäder – använd dem.

• Elda helst på grusig och sandig mark. Undvik torvmarker och jordiga skogsmarker där elden riskerar att sprida sig nedåt.

• Elda aldrig på berghällar som riskerar att spricka.

• Välj en plats nära vatten.

• Stensätt eldstaden.

• Enligt allemansrätten får du ta pinnar och kottar på marken att elda med – inte grenar på träd, inte ens om de fällts av vinden.

• Efteråt, när du låtit elden brinna ut och släckt den med mycket vatten, kan du gärna sprida ut askan och lägga tillbaka stenarna där du hittade dem.

Idag räknas Potts studie om sotarpojkarnas testikelcancer som världens första vad gäller arbetsrelaterad sjukdom. 

Numera är sotrelaterad cancer inte lika vanligt bland sotare som bland brandmän, vilka tvingas hantera alla slags bränder som brinner på just de hälsovådliga vis som vi numera i stort kan undvika i våra hem.

Numera är det också vanligare att utsläpp från eldning orsakar hälsoproblem genom att vi andas in luftföroreningar. 

Små partiklar kan leta sig in i lungor och blodkärl och orsaka luftvägsrelaterade sjukdomar som astma, lungcancer, hjärtsjukdomar och åderförkalkning. Naturvårdsverket menar att runt 1 000 personer varje år dör i förtid på grund av hälsofarliga luftföroreningar från eldning.

Problem luftföroreningar förknippas ofta med större städer i södra Sverige som redan har problem med avgaser och skadliga partiklar som förs in med vindarna från andra länder. Men även små samhällen drabbas eftersom fler eldar där. De tjugo Svenska kommuner som har störst koncentration av det cancerframkallande ämnet som förekommer i sot, (bens(a)pyren), är alla landsbygdskommuner.

Därför finns det idag lokala regler på många ställen runt om i Sverige för att komma tillrätta med problemet. Som i Malmö, där endast så kallad Trivseleldning är tillåten och då endast under vintern:

”Öppna spisar, braskaminer, kakelugnar och liknande får endast användas för så kallad trivseleldning, vilket innebär att man inte eldar med huvudsyftet att värma bostaden. Trivseleldning får endast ske mellan den 1 oktober till och med den 31 mars. Starta elden max en gång per dygn och håll elden vid liv ett begränsat antal timmar per tillfälle, vid högst två tillfällen per vecka.”

Men det går att lära sig att elda bättre. Genom att:

• lära sig topptända. Alltså större vedträn i botten och därefter mindre och mindre och till slut ett miljövänligt tände: träspån indränkt i vax, stearindroppad tallkotte, glycerinindränkt vinkork eller liknande.

• använda riktigt torr ved där fukthalten understiger 20 procent och gärna går ner mot 16.

• vid renovering eller nybygge se till att installera en modern eldstad i ditt hem med så kallad ”clean burning”.

Görs detta sänks utsläppen, menar Naturvårdsverket, av skadliga partiklar med mellan 80-90 procent samtidigt som vedförbrukningen minskar med mellan 30-40 procent.

Då kan du åter njuta av och mysa framför elden i ditt hus.

Men kom ihåg, det är sedan länge väldigt förbjudet att sota sin skorsten med nakna småbarn.