Uthuset Allehanda

European Divide Trail

Daniel Johansson | 5 min läsning | Bikepacking

Blod, svett och tårar. Erfarenheter från European Divide Trail.

European Divide Trail, någonstans i Sverige

Tänk vad mycket skog det finns i Sverige. Under mina tidigare besök i norra Norrland har jag främst varit på en specifik plats av en specifik anledning. Det kändes lite som öar som jag inte bundit samman. Lite som att under ett besök i en storstad förflytta sig mellan sevärdheterna med tunnelbana utan att ha en aning om hur det ser ut mellan stationerna. Visst har jag åkt lite bil och tåg i Norrland men jag tycker att man färdas lite för fort för att verkligen hinna med att uppleva omvärlden när man väljer tåg eller bil. Cykel däremot, är enligt mig det ultimata sättet att resa. Att för egen maskin färdas i runt 20km/h utan att vara innesluten i en skyddande bur av metall och glas ger verkligen perfekta förutsättningar för att man ska hinna med att ta in allt.

Sommaren 2021 kändes som det perfekta tillfället att knyta ihop Sverige. Pandemin gjorde det både svårt och osäkert att resa. Tävlingar och event ställdes in eller sköts upp. Ett egenhändigt komponerat cykeläventyr genom Sverige skulle däremot gå att genomföra. Jag hade under våren hittat en rutt som kallas European Divide Trail, ett riktigt monster på 760 mil från norra Finland till Portugals södra spets. En rutt som går längs i huvudsak grusvägar, skogsbilvägar och stigar. Den svenska delen av rutten är på ca 230 mil, startar drygt 10 mil norr om Pajala vid Muonio och slutar i Göteborg vid färjan till Danmark.

Sagt och gjort, jag packade sovprylar, lite kläder, reservdelar, energi, tandborste m.m. i bikepackingväskorna. Cykeln packades i en cykelkartong och sedan tog jag nattåget från Nässjö till Luleå och buss vidare till Pajala. I Pajala käkade jag pizza, packade upp cykeln, kastade kartongen i återvinningen och cyklade de 13 milen till finska gränsen och starten av mitt lilla sommaräventyr. Även om jag säkerligen kommer ta flyget med min cykel i framtiden kändes det bra att den här gången ta tåget och genomföra ett mer miljövänligt äventyr.

» Att för egen maskin färdas i runt 20km/h utan att vara innesluten i en skyddande bur av metall och glas ger verkligen perfekta förutsättningar för att man ska hinna med att ta in allt «

På två hjul genom Sverige.
European Divide Trail är en inte midre än 760 mil led genom Europa varav en tredjdedel, eller 230 mil, går genom Sverige.

Om jag tajmade öppettiderna skulle jag kunna köpa lagad mat och fylla på med energi i väskorna ungefär var 20:e mil. Med planer på att cykla runt 25 mil/dygn skulle det alltså om planen höll bunkras en gång/dygn. Min önskan att åka småvägar, undvika trafik och uppleva Norrlands inland skulle uppfyllas med råge. Många av dagarna träffade jag inte på en enda människa utöver då jag handlade mat. I stället kantades grusvägarna av skog, skog och åter skog. Tidigt på morgnarna mötte jag då och då någon minibuss med bärplockare på väg ut till dagens arbete men utöver det utgjordes sällskapet i huvudsak av renar och podcasten i lurarna. Vid älvarna fanns det lite mer hus men däremellan i princip bara skog. Rutten var i huvudsak väldigt fin och följde till stora delar ganska lättcyklade grusvägar där min stela äventyrscykel passade perfekt. Bitvis bjöd den dock på bra mycket mer utmanande och äventyrligare cykling. Stigar, vandringsleder, raserade broar, korta partier med blöta skoterleder, ja även några avsnitt som helt saknade stig hade letat sig in i GPX-filerna. I Dalarna, strax efter Rörbäcksnäs bjöds jag på 45 minuter av cykelsläpning rakt över myrar och genom skog som fick mig att fundera på hur upphovsmannen till rutten tänkt. Jag tror inte att den svenska delen av European Divide Trail tillverkats med målet att passera sevärdheter, utflyktsmål eller städer utan snarare om att hitta fina småvägar där fokus är själva cyklingen.

Oändliga grusvägar.
Borsett från någon enstaka tur var vädret fint under hela turen.

Jag hade otrolig tur med vädret. Cykelturen varade i drygt 8 dygn och jag tog inte på mig regnkläderna en enda gång. Det kom någon enstaka skur men den var över så snabbt så jag hann inte ens packa upp mina regntäta plagg ur väskorna. Jag hade räknat med mycket flera mygg än vad jag utsattes för. Kanske hade torkan gått hårt åt de små blodsugarna för det var bara någon enstaka kväll jag upplevde det som att det var många mygg. Vissa nätter sov jag t.o.m. utan myggnät i vindskydd utan problem även om jag huvuddelen av nätterna valde att sätta upp åtminstone innertältet.

Vad fanns då mellan tunnelbanestationerna? Det korta och kanske uppenbara svaret är såklart skog. Men jag fick uppleva så mycket mer under min resa i 20km/h. Älvarna, renarna, ensamheten, tystnaden, polcirkeln, känslan av att nästan vara hemma när jag kom till Sveg (det var bara 80 mil kvar), förändringen i landskapet när jag kom till Jämtland, lunchen i Särna, listan kan göras lång och jag är verkligen tacksam för allt jag fick uppleva.

Har ni några dagar över kan jag verkligen rekommendera att ta med cykeln på tåget och cykla hem. Välj små vägar som du tidigare inte kört med bilen och njut av att inte färdas så fort. Det här med 20km/h är verkligen grejen.