Biljakten i Béni Mellal

Genom lyckliga omständigheter hade jag lärt känna en fransk konstnär och kartritare, Jean Louise, som var igång med ett ytterst spännande projekt, nämligen att skapa en korrekt stadskarta över Marrakech med dess labyrintiska, medeltida medina.  (Medina betyder stad, förstås i regel som en muromgärdad äldre bebyggelse). Något som vid denna tidpunkt inte existerade. Jean Louise behövde en assistent för enklare rituppgifter i Illustrator, en programvara jag behärskade hjälpligt och jag antog utmaningen. Mitt jobb var att hjälpa till med att rita stadskartan samt genom att till fots följa våra blueprints genom medinan, ja för att kolla att den stämde (vi hade ett flygfoto som förlaga, men det var inte pinfärskt). Kartprojektet är en historia i sig, vi får lämna den här.

Jag hade dock inga direkta fasta arbetstider och utrymme att då och då ge mig ut på upptäcktsfärder. Genom Jean Louise hade jag fått nys om ett intressant bergsområde beläget i skärningspunkten av mellan- och höga Atlas bergskedjor, strax ovan staden Béni Mellal. Där skulle det finnas två vackra sjöar. Tislit och Isli, och varje år i september arrangerades där en spännande berbisk bröllopsfestival. Sjöarna blänkte i azur i mitt sinne, de bilder jag hade sett bekräftade att det verkade vara en intressant och vacker plats. Vi hade redan en etablerad vandringstur i kring Jbel Toubkal, Marockos högsta berg. Utgångspunkten för denna var byn Imlil, Höga Atlas motsvarighet till Chamonix, och turen gick genom Marockos mest välbesökta vandringsområde. Varunamnet förpliktigade och jag ville etablera en ny rutt i östra Höga Atlas, bortom turiststråken och längs med nämnda sjöar.

Genom Marockanska turistbyrån hade jag fått en tryckt broschyr över bergsguider och guidekontor i Marocko. Det fanns ett sådant kontor i Béni Mellal. Vi har alltid velat jobba med lokala guider, så jag var intresserad av att komma i kontakt med någon som kunde hjälpa mig att skapa den tänkta vandringen. I broschyren fanns två telefonnummer till kontoret, som jag hade ringt åtskilliga gånger utan framgång. Jag tog då beslutet att helt enkelt åka dit fysiskt. Detta var före smartphones, skype, messenger, viber etc tid och när direkt kommunikation ibland var helt nödvändig.

Kassan var som vanligt rätt skral så jag beslutade mig för att åka buss, det billigaste färdsättet i Marocko. Det var åtskilliga många mindre bussföretag som körde mellan Marockos städer. Jag hade kuskat runt en del på nollbudget förut och åkt med de billigaste operatörerna. Du betalade ca 30 SEK för att åka en sträcka motsvarande Stockholm – Malmö, så typ ingenting, men det fanns en klo. Bussarna gick aldrig på utsatt tid, de gick när de var fullsatta och de stannade så fort någon ville kliva av eller på, vilket gjorde att de heller aldrig kom fram enligt tabell och resorna blev väldigt långa. Dessutom var kvalitén på fordonen låg och förutom människor kunde du få dela utrymme med höns och getter samt i timmar andas in dieselångor som osade in genom otäta vindrutor och golvspringor.

Det fanns dock två bolag som höll tidtabell och hade bra kvalitet på bussarna, det statliga (CTM) samt det som var knutet till järnvägsnätet (Supratour). Supratour var överlägset bäst men CTM var det som stod till buds för sträckan mellan Marrakech och Béni Mellal. Så jag gick till busstationen utanför Bad Doukala och köpte en CTM biljett, även den till rimligt pris, med avfärd till Beni Mellal kl. 09:00 den efterföljande morgonen.

Bussresan till Béni Mellal blev angenäm, vädret var som vanligt bra och vägen kantades av vackra scenerier med de mäktiga Atlasbergen som fond i söder. Efter drygt fyra timmar var jag framme vid busstationen i Béni Mellal och flaggade in en stadstaxi (petit taxi) och gav adressen till guidekontoret. Staden ligger i ett kuperat område och är byggt på kullar, såsom till exempel San Fransisco, till skillnad mot Marrakech, där landskapet mer eller mindre är helt platt. Efter en lång uppförsbacke kom vi fram till kontoret, dörren var öppen och jag klev in.

Det första jag hörde var en telefon ringa och en bastant man bakom ett skrivbord svarade. Uppenbarligen fanns det annat telefonnummer som inte fanns i min broschyr. På kontorets väggar, som förövrigt var spartanskt möblerat, två skrivbord, några enkla pinnstolar, hängde urblekta bilder på olika bergsmiljöer och självklart, på den tidigare och nuvarande kungen. Jag väntade på att mannen skulle slutföra samtalet, vilket snart var fallet.

På knagglig franska förklarade jag mitt ärende och mannen svarade att tyvärr, alla lokala bergsguider är i Marrakech. Alltså där jag kommit ifrån. Jag frågade varför och en lång harang kom ur mannens mun, jag förstod inte riktigt men tror att det handlade om att det fanns mer jobb där. Mannen var dock välvillig och ringde upp en av guiderna, introducerade mig och räckte över telefonen. Guiden hette Abdul och pratade bra engelska, vi stämde möte i Marrakech dagen efter, jag tackade för mig och gick ut i den brännande middagssolen. Klockan var strax efter två och jag började gå ned mot busstationen igen och var framme efter ca 20 minuters rask promenad.

Det visade sig att CTM-bussen till Marrakech hade avgått och jag var nu hänvisad till de mindre bussbolagen, något jag inte var pigg på. Jag ville komma tillbaka till Marrakech så snabbt som möjligt för att kunna förbereda mig inför mötet dagen efter. 

I Marocko och på många andra platser i Afrika och Asien finns ett system med kollektiv taxi. Nästgårds med busstationen fanns en taxistation med bilar som körde längre sträckor och mellan Marockos städer, så kallade Grand Taxis. Ofta var dessa stora mercedes kupéer, man kunde se stadstillhörigheten på bilarna genom färgen, Marrakechs färg var beige, Féz grön, Casablanca röd etc.  På taxistation fanns de jag kallade ”ropare”, de stod och repetitivt ropade ut destinationen.

Féz, Féz, Féz, Féz…, Marrakech, Marrakech, Marrakech, ljöd över planen där taxibilarna stod uppställda och kom och gick.  Jag närmade mig en ropare som skanderade Marrakech, och han placerade mig på en given plats, där några andra personer redan stod och väntade. 

Det fanns alltid fler chaufförer som var destinerade till en och samma slutstation och en slags turordning mellan dem. Den turordningen var svår att förstå för en utomstående och ibland kunde mindre bråk uppstå mellan chaufförerna och även roparna. Det var helt enkelt en rätt livad plats med högt tempo och ljudvolym.

En chaufför utmärkte sig, han var väldigt högljudd och bullrig, därtill storväxt med en kraftig mustasch. Han påminde mig om Saddam Hussein och jag fick en instinktiv känsla av att han innebar trubbel och bad till min lyckliga stjärna att jag inte skulle åka med honom.

Jag slog mig i slang med en i sällskapet som hade blivit placerad på Marrakech platsen, han var klädd grön militäruniform och gav ett trevligt, stabilt intryck. Militären, som hette Hicham, var hemmahörande i Béni Mellal men var på väg till sin förläggning i södra Marocko. Hans franska var utmärkt och lätt att förstå, trots mina ringa kunskaper. Vi småpratade lite om allt möjligt i väntan på att få en chaufför tilldelad. Förutom oss två bestod sällskapet av en stilig dam med vacker djellaba och gnistrande smycken, en äldre herre i enkla kläder samt två studenter.  Vi var med andra ord fulltaliga, sex personer. 

Kostnaden för att åka en fullsatt stortaxi var också låg, typ 70 kr mellan Béni Mellal och Marrakech. Då satt fyra passagerare i baksätet och två i framsätet. Mercorna var i regel automatväxlade och på utrymmet mellan chaufförens stol och passagerarstolen fanns en platt yta med en liten duk på. Den knödde sig en av passagerna upp sig på och fick halvhänga på den andre i framsätet.  Standard var alltså sex passagerare + chaufför. På den tiden fanns heller ingen lag på bilbälten i Marocko, förutom för föraren.

Nu börjar jakten, äntligen

Till slut var vi på väg och självklart blev vi placerade i den bullrige, mustaschprydda chaffisens bil. Studenterna fick första parkett i framsätet medan vi andra trängde in oss därbak. Omgående efter att vi rullat ut från taxistationen började chauffören köra omotiverat fort. Trafiken är förvisso annorlunda i Marocko men jag var rätt van vid det här laget och sättet han körde på var inte normalt. Han gjorde vansinnighetsomkörningar så att mötande trafik var tvungna att gira undan och kasta sig ut på trottoarer och vägren. Tutor ljöd, däcken skrek och dammet yrde, det var verkligen fullt ös framåt.

Jag vred då huvudet bakåt och insåg att: vi är förföljda! Tätt bakom oss ligger en blå Ford Escort och ut ur vindrutan på passagerarsidan hänger en man som skriker och hytter med näven, vari ett vapen blänker till. 

Min första reflektion som svensk är att det är en civil polisbil och jag frågar min vän militären om det är polisen. Han svarar:

- Nej, nej Det är maffian- och förklarar sedan sammanhanget, chauffören är skyldig dem pengar, de vill ha tillbaka dom. Nu!

Vid tillfället fanns det en kort dubbelfilig motorvägssträcka som ledde ut från Béni Mellals centrum i riktning mot Marrakech.  Trafiksäkerheten har utvecklats betydligt i Marocko om man ser 20 år bakåt, men då fanns inga vägräcken mellan körriktningsfilerna, endast en par meter bred grässträng.

Efter att vi sladdat fram på vägen, alltså den som vi körde ut på från taxistationen, i några kilometrar fanns en avtagsväg från motorvägen som ledde ut till vänster körfält. Vi kom körande i höger körfält, eller snarare åkte slalom mellan bilarna. Chauffören tar då beslutet att åka upp på motorvägsavfarten, så plötsligt befinner vi oss i full fart på motorvägen i riktning mot mötande trafik. Nu går det riktigt fort, de mötande bilarna rusar mot oss och vi mot dem, dubbel hastighet, dubbel glädje men vi håller oss i ytterfil och de lyckas väja undan, gudskelov eller Allahs vilja.

Efter ett par hundra meter ser chaffisen en bra plats för övergång och vi studsar över grässträngen och kommer på rätt sida motorvägen. Det blir ett ordentligt ryck i bilen men den håller ihop. Jag kollar bakåt och ser att förföljarna fortfarande ligger därbakom. Vi ökar hastigheten, ingen mötande trafik, bara ordinära omkörningar i 170 km/h, en känsla av trygghet infinner sig omedelbart.

Den blev kortvarig, alltså tryggheten, när vår chaffis tar av på nästa avfartsväg från motorvägen som leder upp på en krokig, backig asfaltsväg in mot stadens södra centrum. Återigen vansinnighetsomkörningar på enkelfil väg helt utan sikt, i backar och krön. Den blå Escorten hänger sig kvar, klart som fan, vi röjer ju väg! 

Efter en stunds körande uppför planar det ut och vi kör på en rak vägsträcka/aveny, på en platå österut. Vi befinner oss nu i en relativt nybyggd, efter franskt rutnätsmönster, stadsplanerad del av staden. Nedanför den raka vägsträckan, som var asfalterad, löpte grusgränder parallellt söderut. Gränderna kantades av halvt färdigställda trevånings byggnader men med full kommers och livligt folkliv på gatorna. Det var ett av stadens marknadsområden, en så kallad Souq. Plötsligt tvärbromsar vår chaffis och viker av nedåt, på grusgränden. Escorten, som nu halkat efter och är ett par hundra meter bakom uppfattar detta och tar av på parallellgränden dessförinnan, sannolikt med tanken på att genskjuta oss, då det löper en motsvarade asfalterad väg/aveny, som korsar gränderna, någon kilometer ned. 

I gränden som vi kör in på är det som sagt ett sjudande liv med människor, dragkärror, åsnekärror, hundar, cyklar, mopeder etc. Folk och fä flyr hals över huvud och jag kan bokstavligen se skräcken i ögonen på människor, som får kasta sig undan vår bil. Fjädrar och damm yr, det är precis som på film och jag känner mig som James Bond. Helt galet!

När vi når fram till den korsande avenyn gör vår chaufför en gudabenådad handbromssväng. Gränden som nu är ovan oss är helt rensad på liv och det är plattan i botten som gäller. Vi svänger in på avenyn vi nyss kom ifrån och strax därpå är vi ute på motorvägsträckan igen. Förföljarna är som bortblåsta, vi har lyckats att köra ifrån dem! Snart lämnar vi motorvägen och staden bakom oss och susar i god hastighet fram på landsvägen mot Marrakech i riktning mot den nedåtgående solen i väster.

Going Native

Inom antropologin finns begreppet ”going native”. Det innebär att du som forskare förlorar distansen till det fenomen eller den kultur du studerar och ska analysera. Du blir istället en del av kulturen, anammar till fullo dess värderingar och tappar din objektiva hållning. Detta riskerar att hända om du tillbringar lång tid i en främmande kontext utan att ha kontakt med din ursprungskultur.

Biljakten var spännande i sig men lika spännande var reaktionen inne i bilen. I den sitter som sagt en äldre herre, en fin medelålders dam, två studenter, en militär och en svenne turist. I Sverige skulle nog de flesta reagerat med rädsla eller rent av skräck på den situation vi blev inkastade i. Protester hade uppstått och någon hade säkerligen skrikit:

- Stoppa bilen omedelbart!

Någon annan hade kanske börjat gråta och kvidit:

- Vi kommer dö, vi kommer dö!

Så var inte fallet i vår taxi. Det som istället hände var att alla blev fullt engagerade i biljakten och typ ropade:

- Bra, bra, sväng vänster nu!  Passa lastbilen höger, akta åsnan…. De (vi) applåderade och tjöt av glädje när chaffisen gjorde en bra manövrar och manade på med glada tillrop: Yees, kör, kör, kör!!

När vi kom ut på landsvägen mot Marrakech och var helt säkra på att vi skakat av oss maffiabilen applåderade vi unisont och chaffisen skickade runt ett paket cigg med röda Marlboros och en blänkande zippotändare. Vår chaffis var i sanning en seriöst vass förare. Jag hade krockat och sänt oss till en säker död efter någon minut. Så han var värd alla applåder, shit vilken king of wheels han var!

Vi tänder ciggen och röker med fartvinden i håret som strömmar in genom de halvt neddragna sidorutorna i ett varmt eftermiddagsljus som gör landskapet mjukt och behagligt. Det var en fin stund av glädje och gemenskap och jag kände mig helt delaktig och absolut i sammanhanget. Då tittar jag på mina händer, inser att de är mina och blir varse att jag är där på riktigt, det är inte en dröm. Jag fattar att jag också varit en av dem som manat på och applåderat, att jag inte varit rädd en enda sekund utan bara hängt med i flödet.

Tanken som då slog mig var att det kanske var dags att återvända till Sverige, Going Native hade blivit en realitet, min anpassning var fullkomlig och helt distanslös. Det var både en underbar och skrämmande insikt.

Väl framme på taxistationen i Marrakech kliver vi ur bilen och säger ett kamratligt adjö till varandra. En annan taxichaffis kommer fram till vår och säger:

- Aah, Schumacher, Bonsoir sava!

Han var med andra ord en erkänt duktig förare och känd bland sina kollegor.

Vår chaffis, som nog tyckt att jag skött mig rätt bra under färden och att vi därigenom förbrödrats, föreslår då att vi borde fira av dagen, som nu blivit till kväll, med att gå på nattklubb. Han hade alla nödvändiga kontakter och lovade att det skulle bli en hejdundrande kväll.

Jag avböjde vänligt, dagens äventyr räckte för mig, det jag nu önskade var en stilla natt och att ligga sked med halvmånen som just stigit upp ovan de snöklädda Atlasbergen.

Så jag tog min ränsel och traskade in i Marrakech medina, gott att vara hemma igen!

Efterord

Dagen efter träffade jag guiden Abdul och ja, vi skapade en resa i östra Atlasbergen. Ni kanske också ställer er frågande till att det finns maffia i Marocko. Flera oberoende marockanska källor, har bekräftat att just i Béni Mellal fanns en etablerad maffiakultur. 

Jag har försökt att återberätta denna händelse så sanningsenligt som möjligt och de som känner eller träffat mig vet att mitt minne är hyfsat skarpt. Att vara en researrangör, som bygger resor från grunden, kan innebära vissa risker. Detta är en av många berättelser där jag och mina kollegor initialt lagt grunden till numera trevliga och angenäma upplevelser för andra. Vi har gått i bräschen, utsatt oss för risk, gjort riskanalyser och därefter skapat hyfsat säkra arrangemang. Men reser du med oss kan du alltid räkna med äventyr. Ränderna går aldrig ur!